Jaha, då var det sommarlov. Blandade känslor, jag borde vara lycklig och känna mig fri och sommrig. Men när jag kom hem gick jag bara två varv runt i huset och sen satte jag mig och det kändes precis som om jag kom hem från första skoldagen i gymnasiet, jag trodde det. Det var som om hela det här året har suddats bort och jag var tillbaka på ruta ett. Fast jag visste att jag inte var det för jag lyssnade på Palpitation och för ett år sen hade jag inte den blekaste om vem dom var, inte för en vecka sen heller.. Konstigt att man kan bygga upp ett beroende så snabbt. Jag tänkte på hur mycket jag har förändrats, när jag började gymnasiet var jag väldigt blyg, pratade bara om the ark och Emelie. Jag klädde mig konstigt och hade blå lugg, jag trodde inte på mig själv, men jag trodde att jag mådde bra.
Men genom mitt första år på gymnasiet har jag förändrats otroligt mycket, både utseende mässigt och personlighets mässigt.
Jag vill fortfarande tro att jag är en stöttande och snäll person som vill de flesta väl, vet inte om andra håller med om detta, man kan hoppas. Mycket av min förändring får jag tacka Erik för. Jag kommer fortsätta förändras, det är spännande.

När jag började gymnasiet fick vi reda på att Linus var vikarie för en Lotta som var mammaledig, vi visste att han skulle sluta idag. Jag tror det är därför jag inte känner sommarlovs känsla, jag har inte sett fram emot den här dagen. Vi sjöng, våra lärare fick blommor (enda klassen som gav våra lärare blommor). Sen var det liksom slut, jag kramade Linus, han sa ha det bra, jag sa detsamma. Sen lämmnade vi in våra böcker. Och sen gick vi ner på gården för att Erik skulle röka för en sista gång i ettan. Erik pratade om Linus, Jag började gråta. Vi gick och fikade, jag åkte hem med Jenny och Matilda. Vi smsade honom och sa att vi skulle sakna honom och att han var en skitbra lärare. Jag kom hem och fick svar på smset, jag började gråta igen. Mamma kom hem med blommor till mig. Hon pratade om Linus, jag började gråta igen.

Jag vet inte vad det är med mig, jag får skylla på att jag har mens eller något, jag brukar inte gråta, speciellt inte inför folk. Börjar snart gråta igen...

Har kommit på vad den här bloggen kan handla om. Jag ska skriva om hur det som snart sjuttonåring är att ha sommarlov utan jobb i svedala. Det blir spännande. Mycket "Matilda Tankar" Härligt.

Kram och snyft